Jamen självklart skulle det ju börja regna den dagen vi äntligen får oss iväg på stranden för en heldag haha. Jag hade gjort kassler/pastasallad och vi hade till och med satt upp strandtältet till Dio. Och då börjar det regna. Då drog vi till Marias stuga och umgicks en stund istället.
 
 
Trots regnet och blåsten så trivdes barnen bra på stranden - och äntligen fångade jag lillebrors första tand på bild också.
 
 
 
 
Sen åkte vi hem och har spenderat resterande del av dagen hemma. 
Millie matade lillebror under middagen medan jag njöt av att vi hade gräslök att strö på potatisen...mmmmm...jag är verkligen svag för det.
 
 
Ikväll har jag och min man dejtat här hemma med godis och film. The Conjuring. Den var inte nådigt läskig...
 
Nu ska jag he mig i säng.

God natt allesammans!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Stranden en regnig dag.

Allmänt Kommentera
Jamen självklart skulle det ju börja regna den dagen vi äntligen får oss iväg på stranden för en heldag haha. Jag hade gjort kassler/pastasallad och vi hade till och med satt upp strandtältet till Dio. Och då börjar det regna. Då drog vi till Marias stuga och umgicks en stund istället.
 
 
Trots regnet och blåsten så trivdes barnen bra på stranden - och äntligen fångade jag lillebrors första tand på bild också.
 
 
 
 
Sen åkte vi hem och har spenderat resterande del av dagen hemma. 
Millie matade lillebror under middagen medan jag njöt av att vi hade gräslök att strö på potatisen...mmmmm...jag är verkligen svag för det.
 
 
Ikväll har jag och min man dejtat här hemma med godis och film. The Conjuring. Den var inte nådigt läskig...
 
Nu ska jag he mig i säng.

God natt allesammans!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Idag hade jag planerat att skriva lite kring mina tankar efter gårdagens besök på Kvinnokliniken... och i samma stund läser jag Elisabeths inlägg som handlar om att komma vidare...eller att inte komma vidare...
 
Igår när jag var på Kvinnokliniken så fick jag klart för mig att jag har lyckats dra på mig ett tillstånd som drabbar de som varit med om trauman så som rejäla skador eller ex. övergrepp. Ett kroniskt smärttillstånd som gör att kroppen skriker "rör mig inte" trots att det i dagsläget inte finns ett sår som bör göra ont så gör det sååå ont. Att genomgå en gynundersökning för mig just nu är väldigt jobbigt då kroppen spjärnar emot. Men allt läkaren (en kvinna denna gång) sa till mig känns logiskt. Och nu handlar det om att bearbeta detta psykiskt för att bli bättre fysiskt. Men det är tungt. Jag försöker och försöker men jag kommer inte framåt som jag vill. Jag grät väldigt mycket där inne då jag insåg att det kommer att bli tuffare än vad jag hade räknat med att komma vidare. Någonstans har jag gått och tänkt att bara jag får till de fysiska så kommer det psykiska att rätta till sig också. Men nu när det är tvärtom så vette tusan hur man ska göra.
 
Eller nu kanske det låter lite fel för det är klart att jag har fysiska besvär än. Men det är inga öppna sår som ska göra ont utan det är mer nerverna som har tagit skada...
 
Något jag har tänkt på under senaste veckan är hur det skulle vara om en man skar upp sig hela vägen där nere. Undra om folk skulle säga "Du ska kunna sitta" några timmar efter de blivit ihopsydda. Jag tvivlar. Jag tänker så mycket på det så här i efterhand när jag har förstått hur sydd jag var. Att hur kan de säga att jag ska sitta när det är så jädra ont? Var det någon av dem som hade en aning om hur det kändes? Kanske hade någon av dem varit med om samma sak - men det kändes faktiskt inte så... Och jag tror inte att man kan förstå känslan om man inte har varit med om det själv.
 
Jag fick i alla fall några "hemläxor" att jobba med och jag hoppas att det ska hjälpa - bara jag klarar av att jobba med det. Jag vill inte skriva här vad det handlar om men det handlar om att omarbeta det psykiska i alla fall.
 
Och som Elisabeth skriver så känner jag igen mig så mycket i att det har förändrat mig. Jag har inte förlorat någon under den resans gång så jag kan inte relatera till det - men jag känner igen mig i det andra hon skriver. 
 
Jag vill på ett sätt komma över detta - samtidigt som det fysiska påminner mig varje dag om vad jag har varit med om. Och hur kommer man över det då? 
 
Jag har ju världens finaste barn och man - det är värt allt under denna tid <3
 
 
 

Ärrad för livet.

Allmänt En kommentar
Idag hade jag planerat att skriva lite kring mina tankar efter gårdagens besök på Kvinnokliniken... och i samma stund läser jag Elisabeths inlägg som handlar om att komma vidare...eller att inte komma vidare...
 
Igår när jag var på Kvinnokliniken så fick jag klart för mig att jag har lyckats dra på mig ett tillstånd som drabbar de som varit med om trauman så som rejäla skador eller ex. övergrepp. Ett kroniskt smärttillstånd som gör att kroppen skriker "rör mig inte" trots att det i dagsläget inte finns ett sår som bör göra ont så gör det sååå ont. Att genomgå en gynundersökning för mig just nu är väldigt jobbigt då kroppen spjärnar emot. Men allt läkaren (en kvinna denna gång) sa till mig känns logiskt. Och nu handlar det om att bearbeta detta psykiskt för att bli bättre fysiskt. Men det är tungt. Jag försöker och försöker men jag kommer inte framåt som jag vill. Jag grät väldigt mycket där inne då jag insåg att det kommer att bli tuffare än vad jag hade räknat med att komma vidare. Någonstans har jag gått och tänkt att bara jag får till de fysiska så kommer det psykiska att rätta till sig också. Men nu när det är tvärtom så vette tusan hur man ska göra.
 
Eller nu kanske det låter lite fel för det är klart att jag har fysiska besvär än. Men det är inga öppna sår som ska göra ont utan det är mer nerverna som har tagit skada...
 
Något jag har tänkt på under senaste veckan är hur det skulle vara om en man skar upp sig hela vägen där nere. Undra om folk skulle säga "Du ska kunna sitta" några timmar efter de blivit ihopsydda. Jag tvivlar. Jag tänker så mycket på det så här i efterhand när jag har förstått hur sydd jag var. Att hur kan de säga att jag ska sitta när det är så jädra ont? Var det någon av dem som hade en aning om hur det kändes? Kanske hade någon av dem varit med om samma sak - men det kändes faktiskt inte så... Och jag tror inte att man kan förstå känslan om man inte har varit med om det själv.
 
Jag fick i alla fall några "hemläxor" att jobba med och jag hoppas att det ska hjälpa - bara jag klarar av att jobba med det. Jag vill inte skriva här vad det handlar om men det handlar om att omarbeta det psykiska i alla fall.
 
Och som Elisabeth skriver så känner jag igen mig så mycket i att det har förändrat mig. Jag har inte förlorat någon under den resans gång så jag kan inte relatera till det - men jag känner igen mig i det andra hon skriver. 
 
Jag vill på ett sätt komma över detta - samtidigt som det fysiska påminner mig varje dag om vad jag har varit med om. Och hur kommer man över det då? 
 
Jag har ju världens finaste barn och man - det är värt allt under denna tid <3
 
 
 
Natten var kass p.g.a. värmen...så efter en så gott som sömnlös natt tog jag lite sovmorgon innan jag åkte iväg till lasarettet och röntgenavdelningen för att dricka kontrast i 2,5 timme. Jag passade på att läsa en massa Drömhem och trädgård som har fått "ligga till sig" under våren då livet varit fullt upp med annat.
 
Jag fick ju världens idéer när jag satt där och bläddrade i tidningarna och nu är jag helt sjukt peppad på trädgården alltså.
 
Nåväl. Röntgen gick bra. Det var inte så trevligt när kontrastvätskan sprutades in i kroppen just innan röntgen. Det kändes som att jag kissade ner mig. Allt blev varmt och det gick snabbt. Jag kissade inte ner mig. Det var bara känslan. Men nu äre gjort och ja, jag vet inte varför jag trodde att jag skulle ha något mer att skriva om det? Såklart kommer ju svaret till min läkare senare...Det "positiva" var i alla fall att jag kände av där det brukar krampa när kontrastvätskan pumpades igenom - så kanske märks det något på bilderna. Samtidigt som jag såklart är rädd för att det ska vara något också.
 
När jag kom hem var Larsa barsa här (Millies storkusin) och han ville käka pizza till middag. Så då blev det pizza till middag. Nu kändes det som att Lars var ett litet barn som fick bestämma mat. Han är alltså 32 år. Men han fick fortfarande bestämma mat. Enkelt och gott. Och gratis. Han bjöd. Han är snäll han.
 
Jag passade på att måla pallkragarna en vända till och nu ikväll efter barnen somnat så målade jag färdigt dörrkarmen till Millies garderob samt satt upp en massa saker där inne. Jag ska komma med en förebild/efterbild när allt är färdigt. Jag inser bland annat att det golvet ju syns på bilden såklart. Såg inte det när jag tog kortet (eller tänkte snarare inte på det)...men golvet är bland annat inte den färg som det ska vara, Så det är inte färdigt än. Men vi var som tvungna att börja lägga in hennes kläder ändå för det  börjar vara ohållbart att ha dem i Dios rum.
 
 
Jag funderar nämligen på att flytta honom snart. Han störs så mycket av oss andra. Jag och Millie alltså. Så det vore skönt om alla hittade till sina egna rum igen. Kanske får jag till slut tillbaka min man också? Vi konstaterade häromveckan att vi spenderat 3 nätter i samma rum på över 1 år nu. Livet som småbarnsföräldrar/gravida/trötta/varma. Typ...
 
Till något annat - typiskt mig att hoppa fram och tillbaka mellan ämnen...
På lördag ska vi ha "reunion" för vår gymnasieklass. NP2003-2006. Både jakt, häst och skog. Jag gick ju jakt. Bara för att förtydliga från storjägarn...eller nått... Hur som helst. Det känns ju jättekul - inte så kul att många inte kommer - men kul för att jag tror det kommer att bli en rolig fest. Det kommer fler från gymnasietiden och anländer till festen under kvällen vilket kommer att bli mycket trevligt. Det var ju som så på skolan jag gick på - att vi umgicks alla åldrar och dessutom var det många elever som återkom till skolan efter de hade slutat - bara för den goda stämningens skull. Många av eleverna som har gått där har också därefter arbetat på skolan med olika saker. Jag tror de flesta av oss hade en ganska bra tid där... Här hittade jag en bild på min jaktklass - från 1:an då vi spenderade en vecka i Norge tillsammans. Jag kanske inte var den mest sociala då. Men nu kan jag ju skratta åt det så här i efterhand. Just då kände jag mest "vad har jag hamnat i för klass?". Nu saknar jag dem allesammans.
 
Nu kallar sängen - imorgon ska jag på gynkoll igen. Önska mig lycka till. Jag vill bara bada snart. Jag hoppas att kollen kan skicka iväg hjärnspökena som stoppar mig.
 
God natt!
 
 
 
 

Oron inför vad som komma skall.

Allmänt Kommentera
Natten var kass p.g.a. värmen...så efter en så gott som sömnlös natt tog jag lite sovmorgon innan jag åkte iväg till lasarettet och röntgenavdelningen för att dricka kontrast i 2,5 timme. Jag passade på att läsa en massa Drömhem och trädgård som har fått "ligga till sig" under våren då livet varit fullt upp med annat.
 
Jag fick ju världens idéer när jag satt där och bläddrade i tidningarna och nu är jag helt sjukt peppad på trädgården alltså.
 
Nåväl. Röntgen gick bra. Det var inte så trevligt när kontrastvätskan sprutades in i kroppen just innan röntgen. Det kändes som att jag kissade ner mig. Allt blev varmt och det gick snabbt. Jag kissade inte ner mig. Det var bara känslan. Men nu äre gjort och ja, jag vet inte varför jag trodde att jag skulle ha något mer att skriva om det? Såklart kommer ju svaret till min läkare senare...Det "positiva" var i alla fall att jag kände av där det brukar krampa när kontrastvätskan pumpades igenom - så kanske märks det något på bilderna. Samtidigt som jag såklart är rädd för att det ska vara något också.
 
När jag kom hem var Larsa barsa här (Millies storkusin) och han ville käka pizza till middag. Så då blev det pizza till middag. Nu kändes det som att Lars var ett litet barn som fick bestämma mat. Han är alltså 32 år. Men han fick fortfarande bestämma mat. Enkelt och gott. Och gratis. Han bjöd. Han är snäll han.
 
Jag passade på att måla pallkragarna en vända till och nu ikväll efter barnen somnat så målade jag färdigt dörrkarmen till Millies garderob samt satt upp en massa saker där inne. Jag ska komma med en förebild/efterbild när allt är färdigt. Jag inser bland annat att det golvet ju syns på bilden såklart. Såg inte det när jag tog kortet (eller tänkte snarare inte på det)...men golvet är bland annat inte den färg som det ska vara, Så det är inte färdigt än. Men vi var som tvungna att börja lägga in hennes kläder ändå för det  börjar vara ohållbart att ha dem i Dios rum.
 
 
Jag funderar nämligen på att flytta honom snart. Han störs så mycket av oss andra. Jag och Millie alltså. Så det vore skönt om alla hittade till sina egna rum igen. Kanske får jag till slut tillbaka min man också? Vi konstaterade häromveckan att vi spenderat 3 nätter i samma rum på över 1 år nu. Livet som småbarnsföräldrar/gravida/trötta/varma. Typ...
 
Till något annat - typiskt mig att hoppa fram och tillbaka mellan ämnen...
På lördag ska vi ha "reunion" för vår gymnasieklass. NP2003-2006. Både jakt, häst och skog. Jag gick ju jakt. Bara för att förtydliga från storjägarn...eller nått... Hur som helst. Det känns ju jättekul - inte så kul att många inte kommer - men kul för att jag tror det kommer att bli en rolig fest. Det kommer fler från gymnasietiden och anländer till festen under kvällen vilket kommer att bli mycket trevligt. Det var ju som så på skolan jag gick på - att vi umgicks alla åldrar och dessutom var det många elever som återkom till skolan efter de hade slutat - bara för den goda stämningens skull. Många av eleverna som har gått där har också därefter arbetat på skolan med olika saker. Jag tror de flesta av oss hade en ganska bra tid där... Här hittade jag en bild på min jaktklass - från 1:an då vi spenderade en vecka i Norge tillsammans. Jag kanske inte var den mest sociala då. Men nu kan jag ju skratta åt det så här i efterhand. Just då kände jag mest "vad har jag hamnat i för klass?". Nu saknar jag dem allesammans.
 
Nu kallar sängen - imorgon ska jag på gynkoll igen. Önska mig lycka till. Jag vill bara bada snart. Jag hoppas att kollen kan skicka iväg hjärnspökena som stoppar mig.
 
God natt!