På min gamla blogg (kattalarsson.blogspot.com) skrev jag om att jag hade blandade känslor kring Kristina Sandbergs böcker om Maj. Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris. Åsa Beckman har här recenserat den första boken nästan som att det vore utifrån mina egna känslor.
 
För den som orkade läsa den där recensionen så kanske den inte var så positivt beskriven men jag läste färdigt böckerna för snart ett år sedan och jag inser ändå hur otroligt mycket dessa böcker har påverkat mig. De har påverkat min syn på livet och livet som levdes förut. Var är vi på väg idag? Och vad vill jag med mitt liv?
 
Maj var hemmafru. Hur är det att vara hemmafru idag mot för då? 
Mina tankar har verkligen hamnat i hur vi lever idag. Är det verkligen bättre? Kristina Sandberg beskriver Majs liv som väligt grått och till vardags tråkigt enligt mig. Men då tänker jag - hur är mitt liv? Mitt liv som föräldraledig/dagens hemmafru som ändå får "lön"?
 
Först och främst: det känns som att vi idag ska ha ungeför 3-4 heltidsjobb som person. Jamen tänk er in i detta. Många vill ha ett heltidsjobb någonstans utanför hemmet, man ska dessutom vara förälder på heltid och man ska ta hand om hus och hem på heltid. Därtill börjar fler och fler vilja utveckla ett slags självhushåll i form av djur, grönsaker eller både och. Nästan som att man ska hinna vara bonde därtill alltså. 

Jag har funderat mycket på de regler vi har i dagens samhälle också. Vi får a-kassa när vi är arbetslösa, vi får ta ut föräldrapenning de dagar vi inte arbetar osv. Men jag tycker att vi har hamnat i ett läge där det är svårt att avgöra vad vi räknar som jobb eller inte. Jag kan ju tycka att jobb både kan vara den anställning många av oss har, men att jobb också kan innefatta all den ideell tid vi lägger på föreningar eller andra ”jobb”.

Jag tycker att Majs liv verkade vara oerhört grått och trist men samtidigt funderar jag på om mitt eget liv är så mångfärgat och glatt? Är det bättre att försöka hinna med att både vara hemmafru, heltidsarbetare och ha självhushåll? Finns det något stopp för vad vi egentligen klarar av? Är vi på väg dit snart? Fler och fler blir utbrända eller mår psykiskt dåligt. Hur mycket ska vi pressa oss själva innan gränsen är nådd?

Jag menar inte att det är kvinnor som bara ska tänka över detta såklart. Jag tror det är oerhört viktigt att kvinnor är ute i arbetslivet – utan nu talar jag liksom för mig och Maj som kvinnor, men jag tänker också på alla män.

Så, ja…var är vi egentligen på väg och hur länge ska vi orka? Vad vill vi egentligen med våra liv? 

 
 

Liv till varje pris.

Böcker Kommentera
 
På min gamla blogg (kattalarsson.blogspot.com) skrev jag om att jag hade blandade känslor kring Kristina Sandbergs böcker om Maj. Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris. Åsa Beckman har här recenserat den första boken nästan som att det vore utifrån mina egna känslor.
 
För den som orkade läsa den där recensionen så kanske den inte var så positivt beskriven men jag läste färdigt böckerna för snart ett år sedan och jag inser ändå hur otroligt mycket dessa böcker har påverkat mig. De har påverkat min syn på livet och livet som levdes förut. Var är vi på väg idag? Och vad vill jag med mitt liv?
 
Maj var hemmafru. Hur är det att vara hemmafru idag mot för då? 
Mina tankar har verkligen hamnat i hur vi lever idag. Är det verkligen bättre? Kristina Sandberg beskriver Majs liv som väligt grått och till vardags tråkigt enligt mig. Men då tänker jag - hur är mitt liv? Mitt liv som föräldraledig/dagens hemmafru som ändå får "lön"?
 
Först och främst: det känns som att vi idag ska ha ungeför 3-4 heltidsjobb som person. Jamen tänk er in i detta. Många vill ha ett heltidsjobb någonstans utanför hemmet, man ska dessutom vara förälder på heltid och man ska ta hand om hus och hem på heltid. Därtill börjar fler och fler vilja utveckla ett slags självhushåll i form av djur, grönsaker eller både och. Nästan som att man ska hinna vara bonde därtill alltså. 

Jag har funderat mycket på de regler vi har i dagens samhälle också. Vi får a-kassa när vi är arbetslösa, vi får ta ut föräldrapenning de dagar vi inte arbetar osv. Men jag tycker att vi har hamnat i ett läge där det är svårt att avgöra vad vi räknar som jobb eller inte. Jag kan ju tycka att jobb både kan vara den anställning många av oss har, men att jobb också kan innefatta all den ideell tid vi lägger på föreningar eller andra ”jobb”.

Jag tycker att Majs liv verkade vara oerhört grått och trist men samtidigt funderar jag på om mitt eget liv är så mångfärgat och glatt? Är det bättre att försöka hinna med att både vara hemmafru, heltidsarbetare och ha självhushåll? Finns det något stopp för vad vi egentligen klarar av? Är vi på väg dit snart? Fler och fler blir utbrända eller mår psykiskt dåligt. Hur mycket ska vi pressa oss själva innan gränsen är nådd?

Jag menar inte att det är kvinnor som bara ska tänka över detta såklart. Jag tror det är oerhört viktigt att kvinnor är ute i arbetslivet – utan nu talar jag liksom för mig och Maj som kvinnor, men jag tänker också på alla män.

Så, ja…var är vi egentligen på väg och hur länge ska vi orka? Vad vill vi egentligen med våra liv?