Ibland blir jag så förtvivlad när jag läser om hur vissa uttalar sig angående barnafödandet. Om hur fantastisk kroppen är och om hur fantastiskst det är att vi är gjorda för att föda barn. Vi är gjorda att föda utan bedövning och vi är gjorda att kunna vara gravida en stor del av vårt liv. Men tänk om det faktiskt inte är så för alla? Det finns kvinnor som inte kan bli gravida, som inte kan få barn. Det kan bero på en massa olika saker. Jag är rätt övertygad om att min hormonrubbning gör att jag har haft svårt att bli gravid (det har jag ju fått veta av läkarna också såklart) men också att det kan ha påverkat hela födelseförloppen. Jag får aldrig tillräckligt starka värkar vilket såklart påverkar födelseförloppet också.
 
Jag är ingen människa som sitter och läser mammabloggar hela dagarna, nä jag läser knappt några. Men ibland kommer jag över dem. Och då blir jag så förvirrad. Kanske är det så att vi alla är förvirrade och lever i dubbelmoralens värld? Rätta mig gärna nu om jag har fel - men spammas vi inte mycket av det här med att vi ska ta vara på oss själva under en graviditet och en förlossning? Vi ska vara snygga, klä oss snyggt, vara ute bland folk och må toppeni vår bebisbubbla? Samtidigt som ingen helt ärligt verkar gilla sin kropp alltför mycket direkt efter en förlossning? Varför ska vi intala oss själva att vi älskar den kropp som är helt ny för oss? Precis som jag inte tror på att man kan ärligt älska sitt barn första sekunden så tror jag inte heller att man kan älska sin nya kropp direkt. Det handlar ju om att lära känna både sig själv, sin bebis och sitt nya liv - igen. Varje gång ett nytt liv kommer till. Jag tycker absolut att vi bör tänka på oss själva och ta hand om oss själva såväl under graviditeter och efter förlossningar - men jag anser att vi inte ska döma varandra.
 
Är det något jag har lärt mig under denna resas gång så är det verkligen att det inte behöver synas utåt hur det har gått efter en graviditet och förlossning. Människor håller tyst. Människor pratar inte om det. Om ni visste hur många som lever i tystnad med förlossningsskador så kanske ni inte heller skulle döma deras leverne efteråt? Kanske kan de inte gå ner alla de kilon som de dragit på sig, kanske kan de inte ha de där fina spetstrosorna som Claudia Galli Concha förespråkar (jo jag anser att hon gör det när hon skriver att hon själv är så stolt över sin kropp och vill framhäva den). Fantastiskt för henne. Fantastiskt för de som kan och vill klä sig så. Men döm inte den kvinna som efter en förlossning går runt i mjukisbyxor och "mormorstrosor". Ni vet inte hur ont det kan vara tror jag. 
 
Jag har också lärt mig att det handlar om överlevnad. Det handlar om att barnet och familjen ska överleva. Har man varit med om - låt säga en bilolycka - som inneburit samma skador som en förlossning - ja då skulle det nog låta annorlunda. Då skulle vi garanterat få vara sjukskrivna och folk skulle tycka att det var helt okej att vi stängde in oss, lät vårt yttre förfalla ett tag och bara få överleva. Men när det handlar om livet efter en svår graviditet/förlossning (eller den behöver inte ha varit svår) så är det inte ok? Då ska vi vara tipp topp. 
 
I princip alla svarar "OJ! ska du jobba redan" efter jag har fött mina barn. För det naturliga vore väl att jag skulle vara hemma MINST 1 år va? Efter denna resa kan jag ju erkänna att jag inte alls vet vad jag har gett mig in på när tanken är att jag ska börja arbeta om 3 veckor. Men samtidigt behöver jag det. Jag behöver få komma ut och träffa folk - men framförallt måste jag få testa min kropp. Jag ser framsteg varje dag och jag är så sjukt stolt över min kropp - jag också. Även om jag inte hyllar den med nya BH:ar eller spetstrosor, sex eller en massa sol - så är jag så sjukt stolt över att min kropp bär mig varje dag. Jag får mig upp ur sängen och jag orkar lyfta mina barn. Det är en vinst som är större än alla ytliga.
 
Jag vill avsluta ämnet med att länka till fantastiska Hanna Öhman - hon som fick mig att inse vad som hade hänt. Hon jag råkade se på tv en morgon när livet var bäcksvart. Tack Hanna! http://finest.se/invictus/
 
Nu sitter jag här, klockan 06.45 en söndagmorgon och tankarna bara flödar. Jag är så sjukt intresserad av att prata vidare om många ämnen. Jag är också så sjukt peppad på mitt och Annas projekt. Vi hann dock inte med planeringen som tänkt igår - men det kommer, det kommer.
 
Nu ska jag njuta av en kaffekopp och inse att vi stannar inne pga värmen idag. D har ögonglegg i massor och M är snorig efter gårkvällens bad i Järvtjärn. Men sommaren är ju inte slut än.
 
Ha en fin dag allesammans!
 

Det här med barnafödande.

Barn Kommentera
 
Ibland blir jag så förtvivlad när jag läser om hur vissa uttalar sig angående barnafödandet. Om hur fantastisk kroppen är och om hur fantastiskst det är att vi är gjorda för att föda barn. Vi är gjorda att föda utan bedövning och vi är gjorda att kunna vara gravida en stor del av vårt liv. Men tänk om det faktiskt inte är så för alla? Det finns kvinnor som inte kan bli gravida, som inte kan få barn. Det kan bero på en massa olika saker. Jag är rätt övertygad om att min hormonrubbning gör att jag har haft svårt att bli gravid (det har jag ju fått veta av läkarna också såklart) men också att det kan ha påverkat hela födelseförloppen. Jag får aldrig tillräckligt starka värkar vilket såklart påverkar födelseförloppet också.
 
Jag är ingen människa som sitter och läser mammabloggar hela dagarna, nä jag läser knappt några. Men ibland kommer jag över dem. Och då blir jag så förvirrad. Kanske är det så att vi alla är förvirrade och lever i dubbelmoralens värld? Rätta mig gärna nu om jag har fel - men spammas vi inte mycket av det här med att vi ska ta vara på oss själva under en graviditet och en förlossning? Vi ska vara snygga, klä oss snyggt, vara ute bland folk och må toppeni vår bebisbubbla? Samtidigt som ingen helt ärligt verkar gilla sin kropp alltför mycket direkt efter en förlossning? Varför ska vi intala oss själva att vi älskar den kropp som är helt ny för oss? Precis som jag inte tror på att man kan ärligt älska sitt barn första sekunden så tror jag inte heller att man kan älska sin nya kropp direkt. Det handlar ju om att lära känna både sig själv, sin bebis och sitt nya liv - igen. Varje gång ett nytt liv kommer till. Jag tycker absolut att vi bör tänka på oss själva och ta hand om oss själva såväl under graviditeter och efter förlossningar - men jag anser att vi inte ska döma varandra.
 
Är det något jag har lärt mig under denna resas gång så är det verkligen att det inte behöver synas utåt hur det har gått efter en graviditet och förlossning. Människor håller tyst. Människor pratar inte om det. Om ni visste hur många som lever i tystnad med förlossningsskador så kanske ni inte heller skulle döma deras leverne efteråt? Kanske kan de inte gå ner alla de kilon som de dragit på sig, kanske kan de inte ha de där fina spetstrosorna som Claudia Galli Concha förespråkar (jo jag anser att hon gör det när hon skriver att hon själv är så stolt över sin kropp och vill framhäva den). Fantastiskt för henne. Fantastiskt för de som kan och vill klä sig så. Men döm inte den kvinna som efter en förlossning går runt i mjukisbyxor och "mormorstrosor". Ni vet inte hur ont det kan vara tror jag. 
 
Jag har också lärt mig att det handlar om överlevnad. Det handlar om att barnet och familjen ska överleva. Har man varit med om - låt säga en bilolycka - som inneburit samma skador som en förlossning - ja då skulle det nog låta annorlunda. Då skulle vi garanterat få vara sjukskrivna och folk skulle tycka att det var helt okej att vi stängde in oss, lät vårt yttre förfalla ett tag och bara få överleva. Men när det handlar om livet efter en svår graviditet/förlossning (eller den behöver inte ha varit svår) så är det inte ok? Då ska vi vara tipp topp. 
 
I princip alla svarar "OJ! ska du jobba redan" efter jag har fött mina barn. För det naturliga vore väl att jag skulle vara hemma MINST 1 år va? Efter denna resa kan jag ju erkänna att jag inte alls vet vad jag har gett mig in på när tanken är att jag ska börja arbeta om 3 veckor. Men samtidigt behöver jag det. Jag behöver få komma ut och träffa folk - men framförallt måste jag få testa min kropp. Jag ser framsteg varje dag och jag är så sjukt stolt över min kropp - jag också. Även om jag inte hyllar den med nya BH:ar eller spetstrosor, sex eller en massa sol - så är jag så sjukt stolt över att min kropp bär mig varje dag. Jag får mig upp ur sängen och jag orkar lyfta mina barn. Det är en vinst som är större än alla ytliga.
 
Jag vill avsluta ämnet med att länka till fantastiska Hanna Öhman - hon som fick mig att inse vad som hade hänt. Hon jag råkade se på tv en morgon när livet var bäcksvart. Tack Hanna! http://finest.se/invictus/
 
Nu sitter jag här, klockan 06.45 en söndagmorgon och tankarna bara flödar. Jag är så sjukt intresserad av att prata vidare om många ämnen. Jag är också så sjukt peppad på mitt och Annas projekt. Vi hann dock inte med planeringen som tänkt igår - men det kommer, det kommer.
 
Nu ska jag njuta av en kaffekopp och inse att vi stannar inne pga värmen idag. D har ögonglegg i massor och M är snorig efter gårkvällens bad i Järvtjärn. Men sommaren är ju inte slut än.
 
Ha en fin dag allesammans!