Idag hade jag planerat att skriva lite kring mina tankar efter gårdagens besök på Kvinnokliniken... och i samma stund läser jag Elisabeths inlägg som handlar om att komma vidare...eller att inte komma vidare...
 
Igår när jag var på Kvinnokliniken så fick jag klart för mig att jag har lyckats dra på mig ett tillstånd som drabbar de som varit med om trauman så som rejäla skador eller ex. övergrepp. Ett kroniskt smärttillstånd som gör att kroppen skriker "rör mig inte" trots att det i dagsläget inte finns ett sår som bör göra ont så gör det sååå ont. Att genomgå en gynundersökning för mig just nu är väldigt jobbigt då kroppen spjärnar emot. Men allt läkaren (en kvinna denna gång) sa till mig känns logiskt. Och nu handlar det om att bearbeta detta psykiskt för att bli bättre fysiskt. Men det är tungt. Jag försöker och försöker men jag kommer inte framåt som jag vill. Jag grät väldigt mycket där inne då jag insåg att det kommer att bli tuffare än vad jag hade räknat med att komma vidare. Någonstans har jag gått och tänkt att bara jag får till de fysiska så kommer det psykiska att rätta till sig också. Men nu när det är tvärtom så vette tusan hur man ska göra.
 
Eller nu kanske det låter lite fel för det är klart att jag har fysiska besvär än. Men det är inga öppna sår som ska göra ont utan det är mer nerverna som har tagit skada...
 
Något jag har tänkt på under senaste veckan är hur det skulle vara om en man skar upp sig hela vägen där nere. Undra om folk skulle säga "Du ska kunna sitta" några timmar efter de blivit ihopsydda. Jag tvivlar. Jag tänker så mycket på det så här i efterhand när jag har förstått hur sydd jag var. Att hur kan de säga att jag ska sitta när det är så jädra ont? Var det någon av dem som hade en aning om hur det kändes? Kanske hade någon av dem varit med om samma sak - men det kändes faktiskt inte så... Och jag tror inte att man kan förstå känslan om man inte har varit med om det själv.
 
Jag fick i alla fall några "hemläxor" att jobba med och jag hoppas att det ska hjälpa - bara jag klarar av att jobba med det. Jag vill inte skriva här vad det handlar om men det handlar om att omarbeta det psykiska i alla fall.
 
Och som Elisabeth skriver så känner jag igen mig så mycket i att det har förändrat mig. Jag har inte förlorat någon under den resans gång så jag kan inte relatera till det - men jag känner igen mig i det andra hon skriver. 
 
Jag vill på ett sätt komma över detta - samtidigt som det fysiska påminner mig varje dag om vad jag har varit med om. Och hur kommer man över det då? 
 
Jag har ju världens finaste barn och man - det är värt allt under denna tid <3
 
 
 

Ärrad för livet.

Allmänt En kommentar
Idag hade jag planerat att skriva lite kring mina tankar efter gårdagens besök på Kvinnokliniken... och i samma stund läser jag Elisabeths inlägg som handlar om att komma vidare...eller att inte komma vidare...
 
Igår när jag var på Kvinnokliniken så fick jag klart för mig att jag har lyckats dra på mig ett tillstånd som drabbar de som varit med om trauman så som rejäla skador eller ex. övergrepp. Ett kroniskt smärttillstånd som gör att kroppen skriker "rör mig inte" trots att det i dagsläget inte finns ett sår som bör göra ont så gör det sååå ont. Att genomgå en gynundersökning för mig just nu är väldigt jobbigt då kroppen spjärnar emot. Men allt läkaren (en kvinna denna gång) sa till mig känns logiskt. Och nu handlar det om att bearbeta detta psykiskt för att bli bättre fysiskt. Men det är tungt. Jag försöker och försöker men jag kommer inte framåt som jag vill. Jag grät väldigt mycket där inne då jag insåg att det kommer att bli tuffare än vad jag hade räknat med att komma vidare. Någonstans har jag gått och tänkt att bara jag får till de fysiska så kommer det psykiska att rätta till sig också. Men nu när det är tvärtom så vette tusan hur man ska göra.
 
Eller nu kanske det låter lite fel för det är klart att jag har fysiska besvär än. Men det är inga öppna sår som ska göra ont utan det är mer nerverna som har tagit skada...
 
Något jag har tänkt på under senaste veckan är hur det skulle vara om en man skar upp sig hela vägen där nere. Undra om folk skulle säga "Du ska kunna sitta" några timmar efter de blivit ihopsydda. Jag tvivlar. Jag tänker så mycket på det så här i efterhand när jag har förstått hur sydd jag var. Att hur kan de säga att jag ska sitta när det är så jädra ont? Var det någon av dem som hade en aning om hur det kändes? Kanske hade någon av dem varit med om samma sak - men det kändes faktiskt inte så... Och jag tror inte att man kan förstå känslan om man inte har varit med om det själv.
 
Jag fick i alla fall några "hemläxor" att jobba med och jag hoppas att det ska hjälpa - bara jag klarar av att jobba med det. Jag vill inte skriva här vad det handlar om men det handlar om att omarbeta det psykiska i alla fall.
 
Och som Elisabeth skriver så känner jag igen mig så mycket i att det har förändrat mig. Jag har inte förlorat någon under den resans gång så jag kan inte relatera till det - men jag känner igen mig i det andra hon skriver. 
 
Jag vill på ett sätt komma över detta - samtidigt som det fysiska påminner mig varje dag om vad jag har varit med om. Och hur kommer man över det då? 
 
Jag har ju världens finaste barn och man - det är värt allt under denna tid <3