Idag hade jag planerat att skriva lite kring mina tankar efter gårdagens besök på Kvinnokliniken... och i samma stund läser jag Elisabeths inlägg som handlar om att komma vidare...eller att inte komma vidare...
 
Igår när jag var på Kvinnokliniken så fick jag klart för mig att jag har lyckats dra på mig ett tillstånd som drabbar de som varit med om trauman så som rejäla skador eller ex. övergrepp. Ett kroniskt smärttillstånd som gör att kroppen skriker "rör mig inte" trots att det i dagsläget inte finns ett sår som bör göra ont så gör det sååå ont. Att genomgå en gynundersökning för mig just nu är väldigt jobbigt då kroppen spjärnar emot. Men allt läkaren (en kvinna denna gång) sa till mig känns logiskt. Och nu handlar det om att bearbeta detta psykiskt för att bli bättre fysiskt. Men det är tungt. Jag försöker och försöker men jag kommer inte framåt som jag vill. Jag grät väldigt mycket där inne då jag insåg att det kommer att bli tuffare än vad jag hade räknat med att komma vidare. Någonstans har jag gått och tänkt att bara jag får till de fysiska så kommer det psykiska att rätta till sig också. Men nu när det är tvärtom så vette tusan hur man ska göra.
 
Eller nu kanske det låter lite fel för det är klart att jag har fysiska besvär än. Men det är inga öppna sår som ska göra ont utan det är mer nerverna som har tagit skada...
 
Något jag har tänkt på under senaste veckan är hur det skulle vara om en man skar upp sig hela vägen där nere. Undra om folk skulle säga "Du ska kunna sitta" några timmar efter de blivit ihopsydda. Jag tvivlar. Jag tänker så mycket på det så här i efterhand när jag har förstått hur sydd jag var. Att hur kan de säga att jag ska sitta när det är så jädra ont? Var det någon av dem som hade en aning om hur det kändes? Kanske hade någon av dem varit med om samma sak - men det kändes faktiskt inte så... Och jag tror inte att man kan förstå känslan om man inte har varit med om det själv.
 
Jag fick i alla fall några "hemläxor" att jobba med och jag hoppas att det ska hjälpa - bara jag klarar av att jobba med det. Jag vill inte skriva här vad det handlar om men det handlar om att omarbeta det psykiska i alla fall.
 
Och som Elisabeth skriver så känner jag igen mig så mycket i att det har förändrat mig. Jag har inte förlorat någon under den resans gång så jag kan inte relatera till det - men jag känner igen mig i det andra hon skriver. 
 
Jag vill på ett sätt komma över detta - samtidigt som det fysiska påminner mig varje dag om vad jag har varit med om. Och hur kommer man över det då? 
 
Jag har ju världens finaste barn och man - det är värt allt under denna tid <3
 
 
 

Ärrad för livet.

Allmänt En kommentar
Idag hade jag planerat att skriva lite kring mina tankar efter gårdagens besök på Kvinnokliniken... och i samma stund läser jag Elisabeths inlägg som handlar om att komma vidare...eller att inte komma vidare...
 
Igår när jag var på Kvinnokliniken så fick jag klart för mig att jag har lyckats dra på mig ett tillstånd som drabbar de som varit med om trauman så som rejäla skador eller ex. övergrepp. Ett kroniskt smärttillstånd som gör att kroppen skriker "rör mig inte" trots att det i dagsläget inte finns ett sår som bör göra ont så gör det sååå ont. Att genomgå en gynundersökning för mig just nu är väldigt jobbigt då kroppen spjärnar emot. Men allt läkaren (en kvinna denna gång) sa till mig känns logiskt. Och nu handlar det om att bearbeta detta psykiskt för att bli bättre fysiskt. Men det är tungt. Jag försöker och försöker men jag kommer inte framåt som jag vill. Jag grät väldigt mycket där inne då jag insåg att det kommer att bli tuffare än vad jag hade räknat med att komma vidare. Någonstans har jag gått och tänkt att bara jag får till de fysiska så kommer det psykiska att rätta till sig också. Men nu när det är tvärtom så vette tusan hur man ska göra.
 
Eller nu kanske det låter lite fel för det är klart att jag har fysiska besvär än. Men det är inga öppna sår som ska göra ont utan det är mer nerverna som har tagit skada...
 
Något jag har tänkt på under senaste veckan är hur det skulle vara om en man skar upp sig hela vägen där nere. Undra om folk skulle säga "Du ska kunna sitta" några timmar efter de blivit ihopsydda. Jag tvivlar. Jag tänker så mycket på det så här i efterhand när jag har förstått hur sydd jag var. Att hur kan de säga att jag ska sitta när det är så jädra ont? Var det någon av dem som hade en aning om hur det kändes? Kanske hade någon av dem varit med om samma sak - men det kändes faktiskt inte så... Och jag tror inte att man kan förstå känslan om man inte har varit med om det själv.
 
Jag fick i alla fall några "hemläxor" att jobba med och jag hoppas att det ska hjälpa - bara jag klarar av att jobba med det. Jag vill inte skriva här vad det handlar om men det handlar om att omarbeta det psykiska i alla fall.
 
Och som Elisabeth skriver så känner jag igen mig så mycket i att det har förändrat mig. Jag har inte förlorat någon under den resans gång så jag kan inte relatera till det - men jag känner igen mig i det andra hon skriver. 
 
Jag vill på ett sätt komma över detta - samtidigt som det fysiska påminner mig varje dag om vad jag har varit med om. Och hur kommer man över det då? 
 
Jag har ju världens finaste barn och man - det är värt allt under denna tid <3
 
 
 
 
Ibland blir jag så förtvivlad när jag läser om hur vissa uttalar sig angående barnafödandet. Om hur fantastisk kroppen är och om hur fantastiskst det är att vi är gjorda för att föda barn. Vi är gjorda att föda utan bedövning och vi är gjorda att kunna vara gravida en stor del av vårt liv. Men tänk om det faktiskt inte är så för alla? Det finns kvinnor som inte kan bli gravida, som inte kan få barn. Det kan bero på en massa olika saker. Jag är rätt övertygad om att min hormonrubbning gör att jag har haft svårt att bli gravid (det har jag ju fått veta av läkarna också såklart) men också att det kan ha påverkat hela födelseförloppen. Jag får aldrig tillräckligt starka värkar vilket såklart påverkar födelseförloppet också.
 
Jag är ingen människa som sitter och läser mammabloggar hela dagarna, nä jag läser knappt några. Men ibland kommer jag över dem. Och då blir jag så förvirrad. Kanske är det så att vi alla är förvirrade och lever i dubbelmoralens värld? Rätta mig gärna nu om jag har fel - men spammas vi inte mycket av det här med att vi ska ta vara på oss själva under en graviditet och en förlossning? Vi ska vara snygga, klä oss snyggt, vara ute bland folk och må toppeni vår bebisbubbla? Samtidigt som ingen helt ärligt verkar gilla sin kropp alltför mycket direkt efter en förlossning? Varför ska vi intala oss själva att vi älskar den kropp som är helt ny för oss? Precis som jag inte tror på att man kan ärligt älska sitt barn första sekunden så tror jag inte heller att man kan älska sin nya kropp direkt. Det handlar ju om att lära känna både sig själv, sin bebis och sitt nya liv - igen. Varje gång ett nytt liv kommer till. Jag tycker absolut att vi bör tänka på oss själva och ta hand om oss själva såväl under graviditeter och efter förlossningar - men jag anser att vi inte ska döma varandra.
 
Är det något jag har lärt mig under denna resas gång så är det verkligen att det inte behöver synas utåt hur det har gått efter en graviditet och förlossning. Människor håller tyst. Människor pratar inte om det. Om ni visste hur många som lever i tystnad med förlossningsskador så kanske ni inte heller skulle döma deras leverne efteråt? Kanske kan de inte gå ner alla de kilon som de dragit på sig, kanske kan de inte ha de där fina spetstrosorna som Claudia Galli Concha förespråkar (jo jag anser att hon gör det när hon skriver att hon själv är så stolt över sin kropp och vill framhäva den). Fantastiskt för henne. Fantastiskt för de som kan och vill klä sig så. Men döm inte den kvinna som efter en förlossning går runt i mjukisbyxor och "mormorstrosor". Ni vet inte hur ont det kan vara tror jag. 
 
Jag har också lärt mig att det handlar om överlevnad. Det handlar om att barnet och familjen ska överleva. Har man varit med om - låt säga en bilolycka - som inneburit samma skador som en förlossning - ja då skulle det nog låta annorlunda. Då skulle vi garanterat få vara sjukskrivna och folk skulle tycka att det var helt okej att vi stängde in oss, lät vårt yttre förfalla ett tag och bara få överleva. Men när det handlar om livet efter en svår graviditet/förlossning (eller den behöver inte ha varit svår) så är det inte ok? Då ska vi vara tipp topp. 
 
I princip alla svarar "OJ! ska du jobba redan" efter jag har fött mina barn. För det naturliga vore väl att jag skulle vara hemma MINST 1 år va? Efter denna resa kan jag ju erkänna att jag inte alls vet vad jag har gett mig in på när tanken är att jag ska börja arbeta om 3 veckor. Men samtidigt behöver jag det. Jag behöver få komma ut och träffa folk - men framförallt måste jag få testa min kropp. Jag ser framsteg varje dag och jag är så sjukt stolt över min kropp - jag också. Även om jag inte hyllar den med nya BH:ar eller spetstrosor, sex eller en massa sol - så är jag så sjukt stolt över att min kropp bär mig varje dag. Jag får mig upp ur sängen och jag orkar lyfta mina barn. Det är en vinst som är större än alla ytliga.
 
Jag vill avsluta ämnet med att länka till fantastiska Hanna Öhman - hon som fick mig att inse vad som hade hänt. Hon jag råkade se på tv en morgon när livet var bäcksvart. Tack Hanna! http://finest.se/invictus/
 
Nu sitter jag här, klockan 06.45 en söndagmorgon och tankarna bara flödar. Jag är så sjukt intresserad av att prata vidare om många ämnen. Jag är också så sjukt peppad på mitt och Annas projekt. Vi hann dock inte med planeringen som tänkt igår - men det kommer, det kommer.
 
Nu ska jag njuta av en kaffekopp och inse att vi stannar inne pga värmen idag. D har ögonglegg i massor och M är snorig efter gårkvällens bad i Järvtjärn. Men sommaren är ju inte slut än.
 
Ha en fin dag allesammans!
 

Det här med barnafödande.

Barn Kommentera
 
Ibland blir jag så förtvivlad när jag läser om hur vissa uttalar sig angående barnafödandet. Om hur fantastisk kroppen är och om hur fantastiskst det är att vi är gjorda för att föda barn. Vi är gjorda att föda utan bedövning och vi är gjorda att kunna vara gravida en stor del av vårt liv. Men tänk om det faktiskt inte är så för alla? Det finns kvinnor som inte kan bli gravida, som inte kan få barn. Det kan bero på en massa olika saker. Jag är rätt övertygad om att min hormonrubbning gör att jag har haft svårt att bli gravid (det har jag ju fått veta av läkarna också såklart) men också att det kan ha påverkat hela födelseförloppen. Jag får aldrig tillräckligt starka värkar vilket såklart påverkar födelseförloppet också.
 
Jag är ingen människa som sitter och läser mammabloggar hela dagarna, nä jag läser knappt några. Men ibland kommer jag över dem. Och då blir jag så förvirrad. Kanske är det så att vi alla är förvirrade och lever i dubbelmoralens värld? Rätta mig gärna nu om jag har fel - men spammas vi inte mycket av det här med att vi ska ta vara på oss själva under en graviditet och en förlossning? Vi ska vara snygga, klä oss snyggt, vara ute bland folk och må toppeni vår bebisbubbla? Samtidigt som ingen helt ärligt verkar gilla sin kropp alltför mycket direkt efter en förlossning? Varför ska vi intala oss själva att vi älskar den kropp som är helt ny för oss? Precis som jag inte tror på att man kan ärligt älska sitt barn första sekunden så tror jag inte heller att man kan älska sin nya kropp direkt. Det handlar ju om att lära känna både sig själv, sin bebis och sitt nya liv - igen. Varje gång ett nytt liv kommer till. Jag tycker absolut att vi bör tänka på oss själva och ta hand om oss själva såväl under graviditeter och efter förlossningar - men jag anser att vi inte ska döma varandra.
 
Är det något jag har lärt mig under denna resas gång så är det verkligen att det inte behöver synas utåt hur det har gått efter en graviditet och förlossning. Människor håller tyst. Människor pratar inte om det. Om ni visste hur många som lever i tystnad med förlossningsskador så kanske ni inte heller skulle döma deras leverne efteråt? Kanske kan de inte gå ner alla de kilon som de dragit på sig, kanske kan de inte ha de där fina spetstrosorna som Claudia Galli Concha förespråkar (jo jag anser att hon gör det när hon skriver att hon själv är så stolt över sin kropp och vill framhäva den). Fantastiskt för henne. Fantastiskt för de som kan och vill klä sig så. Men döm inte den kvinna som efter en förlossning går runt i mjukisbyxor och "mormorstrosor". Ni vet inte hur ont det kan vara tror jag. 
 
Jag har också lärt mig att det handlar om överlevnad. Det handlar om att barnet och familjen ska överleva. Har man varit med om - låt säga en bilolycka - som inneburit samma skador som en förlossning - ja då skulle det nog låta annorlunda. Då skulle vi garanterat få vara sjukskrivna och folk skulle tycka att det var helt okej att vi stängde in oss, lät vårt yttre förfalla ett tag och bara få överleva. Men när det handlar om livet efter en svår graviditet/förlossning (eller den behöver inte ha varit svår) så är det inte ok? Då ska vi vara tipp topp. 
 
I princip alla svarar "OJ! ska du jobba redan" efter jag har fött mina barn. För det naturliga vore väl att jag skulle vara hemma MINST 1 år va? Efter denna resa kan jag ju erkänna att jag inte alls vet vad jag har gett mig in på när tanken är att jag ska börja arbeta om 3 veckor. Men samtidigt behöver jag det. Jag behöver få komma ut och träffa folk - men framförallt måste jag få testa min kropp. Jag ser framsteg varje dag och jag är så sjukt stolt över min kropp - jag också. Även om jag inte hyllar den med nya BH:ar eller spetstrosor, sex eller en massa sol - så är jag så sjukt stolt över att min kropp bär mig varje dag. Jag får mig upp ur sängen och jag orkar lyfta mina barn. Det är en vinst som är större än alla ytliga.
 
Jag vill avsluta ämnet med att länka till fantastiska Hanna Öhman - hon som fick mig att inse vad som hade hänt. Hon jag råkade se på tv en morgon när livet var bäcksvart. Tack Hanna! http://finest.se/invictus/
 
Nu sitter jag här, klockan 06.45 en söndagmorgon och tankarna bara flödar. Jag är så sjukt intresserad av att prata vidare om många ämnen. Jag är också så sjukt peppad på mitt och Annas projekt. Vi hann dock inte med planeringen som tänkt igår - men det kommer, det kommer.
 
Nu ska jag njuta av en kaffekopp och inse att vi stannar inne pga värmen idag. D har ögonglegg i massor och M är snorig efter gårkvällens bad i Järvtjärn. Men sommaren är ju inte slut än.
 
Ha en fin dag allesammans!